Om att inse att Sverige nog är för litet för ens drömmar
Jag hatar att jag inte längre ska se Avenged Sevenfold nästa lördag. Och jag hatar att skriva personligt brev och CV. Det är typ det mest ostimulerande man kan göra. Jag undviker det och skjuter det alltid framför mig - "det löser sig säkert" och "det är ju en hel termin kvar" funkar liksom inte längre Gabriella!! På söndag är det verkligen exakt två månader till min socionomexamen. Hjälp.
Att skriva personligt brev och CV kan ju säkert vara extra svårt eftersom jag faktiskt egentligen inte känner mig riktigt redo för att ge mig ut i den s.k. "riktiga världen". Jag ska ändå ta mig i kragen och skriva i ordning något riktigt superextramegawesome personligt brev som ingen i världen kan motstå. "Det gäller att sälja produkten, d.v.s. dig själv!" som vår föreläsare så fint sa till oss igår. Det skrämmer mig att jag har 120 andra själar att kämpa mot om jobben. Bara i min klass alltså. På det kommer ju alla andra socionomstudenter på alla andra ställen i Sverige. Var börjar man? Var vill jag bo? Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet ju egentligen allt detta, men den drömmen känns just nu ganska långt ifrån verkligheten och möjligheterna för mig att faktiskt nå den. Sverige är för litet. Och de jobb jag verkligen skulle vilja ha finns inte här.
Men nånstans måste jag börja, varför inte på ett socialkontor i Tyresö?
Att skriva personligt brev och CV kan ju säkert vara extra svårt eftersom jag faktiskt egentligen inte känner mig riktigt redo för att ge mig ut i den s.k. "riktiga världen". Jag ska ändå ta mig i kragen och skriva i ordning något riktigt superextramegawesome personligt brev som ingen i världen kan motstå. "Det gäller att sälja produkten, d.v.s. dig själv!" som vår föreläsare så fint sa till oss igår. Det skrämmer mig att jag har 120 andra själar att kämpa mot om jobben. Bara i min klass alltså. På det kommer ju alla andra socionomstudenter på alla andra ställen i Sverige. Var börjar man? Var vill jag bo? Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet ju egentligen allt detta, men den drömmen känns just nu ganska långt ifrån verkligheten och möjligheterna för mig att faktiskt nå den. Sverige är för litet. Och de jobb jag verkligen skulle vilja ha finns inte här.
Men nånstans måste jag börja, varför inte på ett socialkontor i Tyresö?
Kommentarer
Trackback
