Om att inse att Sverige nog är för litet för ens drömmar
Jag hatar att jag inte längre ska se Avenged Sevenfold nästa lördag. Och jag hatar att skriva personligt brev och CV. Det är typ det mest ostimulerande man kan göra. Jag undviker det och skjuter det alltid framför mig - "det löser sig säkert" och "det är ju en hel termin kvar" funkar liksom inte längre Gabriella!! På söndag är det verkligen exakt två månader till min socionomexamen. Hjälp.
Att skriva personligt brev och CV kan ju säkert vara extra svårt eftersom jag faktiskt egentligen inte känner mig riktigt redo för att ge mig ut i den s.k. "riktiga världen". Jag ska ändå ta mig i kragen och skriva i ordning något riktigt superextramegawesome personligt brev som ingen i världen kan motstå. "Det gäller att sälja produkten, d.v.s. dig själv!" som vår föreläsare så fint sa till oss igår. Det skrämmer mig att jag har 120 andra själar att kämpa mot om jobben. Bara i min klass alltså. På det kommer ju alla andra socionomstudenter på alla andra ställen i Sverige. Var börjar man? Var vill jag bo? Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet ju egentligen allt detta, men den drömmen känns just nu ganska långt ifrån verkligheten och möjligheterna för mig att faktiskt nå den. Sverige är för litet. Och de jobb jag verkligen skulle vilja ha finns inte här.
Men nånstans måste jag börja, varför inte på ett socialkontor i Tyresö?
Att skriva personligt brev och CV kan ju säkert vara extra svårt eftersom jag faktiskt egentligen inte känner mig riktigt redo för att ge mig ut i den s.k. "riktiga världen". Jag ska ändå ta mig i kragen och skriva i ordning något riktigt superextramegawesome personligt brev som ingen i världen kan motstå. "Det gäller att sälja produkten, d.v.s. dig själv!" som vår föreläsare så fint sa till oss igår. Det skrämmer mig att jag har 120 andra själar att kämpa mot om jobben. Bara i min klass alltså. På det kommer ju alla andra socionomstudenter på alla andra ställen i Sverige. Var börjar man? Var vill jag bo? Vad vill jag egentligen jobba med? Jag vet ju egentligen allt detta, men den drömmen känns just nu ganska långt ifrån verkligheten och möjligheterna för mig att faktiskt nå den. Sverige är för litet. Och de jobb jag verkligen skulle vilja ha finns inte här.
Men nånstans måste jag börja, varför inte på ett socialkontor i Tyresö?
Hur ska det gå egentligen?
Jag är inte så där jättebra på att blogga längre har jag märkt. Och det lär inte bli mer på ett tag heller, idag började den nya delkursen. Den absolut sista delkursen på socionomprogrammet. Hjälp! Det är nu jag borde sitta och skriva CV och personligt brev, ringa runt till arbetsplatser och jaga lägenheter. Men jag vill inte läman studentlivet, för vem kan gå upp kl 10 en måndagmorgon, plugga lite, käka, gå och träna på eftermiddagen, kanske plugga lite till och sen gå på music quiz på Harrys? Eller sitta och dricka vin ute på gräsmattan en onsdagseftermiddag? STUDENTER. Så jävla bra är det. Och shit vad jag kommer att sakna alla dessa korridorsfester och utbytesstudenter, bibliotekshäng och kaffe, spontana Harry Potter-kvällar hos Narin och spanskalektioner hos Catarina.
Men.
Det är väl dags att inse att verkligheten håller på att springa ikapp mig. När man är 24 så borde man kanske ha ett jobb, en lägenhet och sambo.
Jag har inget, önska mig lycka till.
.KÄRLEK.vänner.ÖREBRO.
Men.
Det är väl dags att inse att verkligheten håller på att springa ikapp mig. När man är 24 så borde man kanske ha ett jobb, en lägenhet och sambo.
Jag har inget, önska mig lycka till.
.KÄRLEK.vänner.ÖREBRO.
