Pennybridge i ett dygn och jag är redan rastlös och 1132 kr fattigare.
Jag börjar allt bli lite tveksam kring Brasilien. Fundera fundera. Sedan är 1132 kr inte så kul att lägga ut. Men vill man överleva hösten så är man väl så illa tvungen...
Kontentan: Det är i alla fall härligt att vara tillbaka i Öret. <3
Du och jag, Isak, du och jag.
Älskar denna pojke mer än något annat!
<3
Rip it out god damn it!
Jag kunde inte hjälpa det. Allt bara kom. Som sommarregnet som plågat landet de senaste veckorna. Allt som dämts upp och hållits tillbaka måste ut. Jag tog min iPod, satte på mig joggingskorna och stack iväg. Upp för en backe, ner för nästa. Andetagen kändes befriande, som om tusen kilo bly lyftes från mina axlar. I och för sig hade det inte spelat någon roll om jag hade haft tusen kilo bly på mina axlar för just nu kände jag mig oövervinnerlig; ingenting i världen kunde stoppa mig. Jag hade ju t.o.m bytt pakethållare och sadel på min cykel. Det enda jag inte kunde klara av var dig. Just nu tillät jag mig själv att släppa de tankarna. Ett steg, två steg, vänster, höger, pendla med armarna, andas, slukas upp av musiken, vinden i håret, värmeväggen som kommer emot mig, lukten av häst från stallet, avgaser från bilarna, sensommarblommornas doft, mitt hjärtas slag, svetten på överläppen, titta på pulsklockan, 141 i puls, helt okej. Mjölksyra i benen, okej, dags att börja utnyttja stegen och lyfta på fötterna, öka takten, känn musklerna jobba och dränk din flämtande andhämtning med tonerna till Midtown. Dags för slutspurten, 35 minuter sprungna. Dra på Maskinen vs. David Guetta, nu jäklar, här ska springas. Intervall uppför backen, ett varv till, backen igen. Muskelfibrerna bränner och mjölksyran tränger fram. Fasen vad jag har längtat efter detta. Ligger utslagen på gräset, jag känner verkligen att jag lever. Den här känslan vill jag aldrig släppa, den här känslan är min väg till paradiset. Jag kan känna mitt leende spridas på mina läppar. Efter åtskillig mat, iproppande av godis och frossande i romantisk komedi ("Love Actually" och där pratar de portugisiska - du igen! Fan, ska jag aldrig få vara ifred?) och som efterrätt på det, sentimental musik så kan jag verkligen inte hjälpa att regnet kommer, de salta tårarna som svider på mina torra läppar och bränner bakom ögonlock som inte vill gråta mer. Jag suktar, mitt hjärta längtar efter att få höra att du älskar mig, min kropp vill känna dina händer, mina ögon vill se in i dina och aldrig släppa taget. Allt som vi har (hade?) känns alltför långt bort. 6 månader har gått, 4 kvar. Bakom ögonlock som inte vill gråta mer blundar jag och somnar till tonerna av Juanes.
