GABI

Om exakt en vecka så sitter jag, Emelie och Evelina på ett plan på väg mot Madrid och sen vidare till Lima. Det är helt otroligt att det som vi har väntat, förberett oss för, våndats över. längtat efter, äntligen är här. Jag är inte ens nervös. Men när jag tänker på det nu börjar det allt pirra lite i magen. 3 månader borta från Sverige. Helt sjukt lång tid. Men jag giller't.




Jag förstår ärligt talat inte hur man kan säga till någon att man älskar den och ett halvår senare säga  "ditt liv har inte nåt med mig att göra". Ursäkta. Hörde jag rätt?  Jag känner mig så jävla lurad. Naiv. Korkad. Utnyttjad. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Det är fan inte rättvist.

(Men vem har någonsin sagt att livet är rättvist?)